Brev från Frida Darj, juni 2015

Jag har varit i Beirut många gånger och hälsat på vänner och familj, och ibland spenderat en längre tid i staden. I år var jag där fem veckor, och fick lära känna CYC, Shatila och Abu Mujahed under tiden. Ett första besök för att se centret blev till ett par veckors arbete med en informationsbroschyr som snart kommer tryckas. Eva bad mig skriva en text om det, och här kommer mitt försök att beskriva min upplevelse.

Man märker direkt av skillnaden när man kommer till Shatila. Om Beirut i övrigt är smutsigt, överbefolkat och illa underhållet är situationen i lägret multiplicerad med tio. Första dagen möter Abu Mujahed mig vid den gamla vägen till flygplatsen för att följa mig till centret, som är svårt för en utomstående att hitta till i lägrets nät av gator och gränder. Solen steker, trafiken är tät och bredvid stånden med potatis och vattenmelon finns något som närmast ser ut som en äng, kantad av träd och täckt sopor, där barn och katter rotar runt sida vid sida efter något som går att återvinna respektive att äta. Istället för plastförpackningar, cigaretter och annat skräp som går att hitta på Beiruts gator ligger här soporna i drivor. Istället för de kreativa el-lösningar som i andra delar av staden ritar mönster mellan elstolparna skuggas här solen i de trånga gränderna av stora härvor med elkablar som löper sida vid sida med sönderrostade vattenledningar.

IMG_7172b
Bild: Marianne Skoog

Under veckorna på centret får jag se sommarverksamheten och träffa personal och volontärer, men framförallt pratar jag mycket med Abu Mujahed. Vi pratar om den politiska situationen i Libanon som skapar och upprätthåller den permanenta fattigdom som så många palestinier lever under. När jag sitter på Abu Mujaheds kontor och arbetar med informationsbroschyren kommer två pojkar in, tio och tolv år gamla. Med min minst sagt bristfälliga arabiska förstår jag bara att de har något ärende och inte har kommit för sommaraktiviteterna. De är väldigt direkta och säkra i sitt sätt. Senare får jag förklarat för mig att de letar efter matpaket som de har hört delas ut på centret. De är barn, och tar redan ansvar för den fattiga situation deras familjer lever i. I juli halverar UNRWA det ekonomiska stödet till palestinierna som flytt krigets Syrien. Våra vänner som flytt från det palestinska flyktinglägret Yarmouk kommer då att få leva två vuxna och fyra barn på 100$ i månaden. De är chockade över situationen i Libanon, och deras berättelse gör den libanesiska statens brott mot palestinierna ännu tydligare. Iman berättar:

”I Syrien ägde vi våra hem, min syster arbetade som civilingenjör och jag som inspektör för skolmyndigheten. Förstår du? Där hade vi statliga jobb och här får palestinier inte arbeta alls. Säga vad man vill om Assad, men vi levde inte i fattigdom och vi hade samma rättigheter som alla andra syrier.”

Vi pratar också mycket om centrets historia och de svenska vännernas betydelse för CYC:s etablerande och fortlevnad. De pengar som kommer från Sverige och andra liknande gräsrotsalternativ är de enda medel som inte är bundna av internationella bidragsgivares villkor. De veckor jag är på centret muttrar Abu Mujahed hela tiden om deras policyer och obligatoriska utbildningar. ”De vill ha all min personal till workshops i kapacitetsbyggande på femstjärniga hotell inne i Beirut och vi måste stänga centret för att alla ska kunna åka. Vad är det för bidrag? Stänga verksamheten så att FN:s personal ska ha något att göra? De jagar tragedier. De kommer och ger oss en dollar och behåller nio själva.

Det är bara business. Och vet du? En gång kom de hit och sa att affischen med ”Bojkotta Israel” var emot deras policy, att de måste vara neutrala i konflikten. Om jag måste vara neutral mot de som ockuperat mitt land och förnekar mig rätten att återvända hem så lever jag hellre utan deras pengar!”

Tiden för min vistelse går mot sitt slut och jag tar farväl av Abu Mujahed och de andra på centret, tacksam över att de så generöst delat med sig av sin tid och sina tankar, och tacksam över att ha fått möjligheten att bidra till verksamheten. Min tanke när jag för sista gången tar bussen från Shatila in mot city är att jag är så oändligt imponerad över den beslutsamhet med vilken de dagligen kämpar för att skapa en motvikt mot misären och förtvivlan. Och förvissad om den skillnad fadderverksamhetens arbete gör för deras möjlighet att möta dessa barn och ungdomar vars liv präglas av förtrycket och fattigdomen.