Artikel av Johan Mathias Sommarström
Aftonbladet 2026-03-17
BEIRUT. De är människor som saknar dricksvatten, sophämtning och just nu även skolgång och sysselsättning. Men mest saknar invånarna i Shatila trygghet.
De smala gränderna är nästan omöjliga för en bil att tränga sig igenom. Det myllrar av skyndande människor under svarta elledningar som hänger likt trasiga fågelbon längs fasader. Från avloppsrör droppar vätska. Stanken kraftig.
– Det finns ingen sophämtning här, avloppen läcker, det finns inget dricksvatten och det är allmänt kaotiskt, säger Lilia. Hon är en fransk frivilligarbetare som arbetat i flyktinglägret i sju år. Runt henne flockas barn, rastlösa.
Shatila byggdes som ett palestinskt flyktingläger 1949. Provisoriskt var det tänkt. Det har varit hårt drabbat av Libanons många krig. Området är illa beryktat och har kallats ett tillhåll för drogförsäljning och lockat mindre nogräknade element som flytt från några av områdets många kris- och krigshärdar.
Evakuering beordrad
Det ligger i det område Israels armé beordrat människor att evakuera, den ”röda zonen”. Israel varnar att de när som helst kan bomba i närheten men här myllrar ändå av människor.
I luften surrar drönare och hela närområdet skakas av israeliska flyganfall.
– Det är otäckt när flyganfallen är så nära. Hela huset skakar och det låter fruktansvärt när det exploderar, säger 13-åriga Ahmed.
Vänjer sig vid ljuden
Han spelar fotboll mot en vägg på den enda öppna ytan i lägret. Ett litet naket torg omgärdat av slitna byggnader. Ovanför torget hänger gula vimplar med PLO-ledaren Yasser Arafats porträtt. Bilder på andra avlidna palestinska ledare pryder de slitna fasaderna.
– Man blir ändå van med ljudet av krig. Jag blir fortfarande rädd ibland, särskilt av ljuden och när det kommer ofta, säger hans vän 14-åriga Mohammed.
Ingen av dem går i skolan. Sedan kriget bröt ut har all undervisning stoppats. Några får den online men de flesta tillbringar dagarna i ett rastlöst tillstånd utan egentligt syfte.
Mohammed jobbar dock, sina 14 år till trots. Han hjälper sin pappa att laga motorcyklar. En ung pojke kommer cyklande över torget. 13-årige Zein.
Han berättar att han aldrig går i skolan, inte ens när det är fred. Han lider nämligen av ett ”medicinskt tillstånd” som han kallar det utan att kunna förklara närmare. Men han är kort och ser liten ut, åldras inte som sina jämnåriga.
”I stället för att gå i skolan cyklar jag omkring på dagarna. Vad ska jag annars göra”, säger Zein.
Han blev lovad behandling en gång, av en italiensk läkare som hade varit på besök. Han fick förhoppningar om att bli bättre men löftet rann ut i sanden, liksom förhoppningarna. Han blev besviken.
– Det enda jag önskar mig är att få behandling.
”Är synd om alla”
11-åriga Hajja tittar på honom med medlidande.
– Det är synd om alla. Det är inte vi som startat kriget. Det är inte så kul att inte få gå i skolan, att vara rädd för flygattackerna varje dag eller att sakna sina vänner, säger hon.
Abu Muajahed är en av Shatilas nyckelpersoner. Med sina 77 år har han upplevt många krig. Han har tagit emot mängder av utländska ministrar, diplomater och företrädare för hjälporganisationer. Nu är han uppgiven.
”Gör vårt bästa”
– Det räcker nu, omvärlden måste öppna ögonen för vad som verkligen sker. Det är som att vi palestinier alltid blir lurade, säger han.
Abu Muajaheds mål är att barnen ska känna trygghet, trots att tilllvaron är allt annat än trygg. I ett barn och ungdomsprojekt försöker de få barnen att känna sig trygga.
– Det är inte tryggt här, det är riskabelt men vi måste få barnen att känna trygghet. Vi gör vårt bästa för att utbilda och underhålla dem, säger han.
– Vi samlar dem för att få dem att leka, att inte vara rädda. Men vi förklarar också vad som verkligen sker, samtidigt som vi försöker hitta glädjeämnen, säger Abu Muajahed.
Ett av glädjeämnena är den lilla trädgården som kantar torget, som egentligen inte är ett torg utan mer en innergård. Några blommor, palmer, ett fikonträd och andra växter kantas av ett robust, rostigt galler och en låst järnport.
– Vi är tvungna att skydda den lilla trädgården annars förstör de den direkt, säger franska Lilia.
Också ovanför trädgården skyddar ett galler, på det ligger soppåsar kastade från lägenheterna ovanför och som Lilia med jämna mellanrum måste ta bort.
– Det är en kamp, säger hon. För att kunna ha den enda lilla odlingen i hela Shatila. Samtidigt läcker det avloppsvatten hit och råttor äter upp rötterna, det är inte lätt.
”Blundar och hoppas”
Det finns många offer i krig. Olika typer av offer. Barnen i Shatila lever i vanliga fall under svåra umbäranden, nu har många av deras familjer valt att stanna kvar. Trots flygattackerna i den omedelbara närheten. Men de är inte immuna mot rädslan säger 13-åriga Ahmed.
– Ibland är jag rädd att jag ska dö. Jag blundar och hoppas, sedan när jag ser att jag inte dött blir jag lättad, säger Ahmed.
– Krig är inte särskilt trevligt, det är inte bra. Och det är särskilt svårt för de som tvingas lämna sina hem, evakuera. Nej, krig är inte trevligt, säger han.