lördag 13 september.
Kära familj i Sverige.
Jag hoppas att ni alla mår bra och önskar er hälsa, lycka och allt gott. Tack för era ansträngningar, visumansökningarna och förberedelserna och för att ni gett oss hopp om att få tillbringa några sköna dagar med er alla och faddrarna och vännerna.
Tyvärr är regeringarnas roll att splittra och öka avstånden mellan sina egna medborgare och andra folk. Varje gång står vi inför samma svåra procedurer för att få visum, som om vi ansöker om att få komma in i deras ”paradis”. Om våra vänner inte fanns där för att fördöma alla regeringar, kan vi inte betrakta någon av dem som vänner. Logiskt sett har jag i 30 år nästan varje år besökt vänner i Sverige, och vi trodde att vi blev vänner med ambassaden och immigrationsmyndigheten genom delegationerna och tjänstemännen vi tog emot i CYC.
Samma sak med Italien, jag har åkt dit minst tio eller tolv gånger. Vi tog emot så många officiella delegationer och ändå vägrar de att ge oss visum. De är inte intresserade av att titta i arkiven om personerna. De behandlar alla som de kallar tredje världen som en enda enhet. Inget förtroende, inga vänner, bara misstänksamhet. Tack till vännerna i Italien för att ni försökte hjälpa till med visumet. Jag fick svar från min vän Farshid i Italien att den italienska ambassaden inte beaktade deras brev och att de inte kommer att svara positivt.
Tyvärr kommer Nezika och jag inte att kunna träffa er. Vi får se om det dyker upp en annan möjlighet längre fram. Nezika skickar sin kärlek och tacksamhet för er inbjudan och er vilja att ta emot henne.
Jag vill tacka alla: Hälsningar till alla faddrar, till eleverna på Hammarkullens skola och vänner som varit involverade i alla aktiviteter. Tack även till Mixgården och alla vänner där. Tack till mina kära Henrik, Jonatan, Bengt och hela PFF. Jag önskar att Fredsloppet 2025 blir mycket framgångsrikt, större och mer omfattande än tidigare.
Ett särskilt tack till insamlingsstiftelsens styrelse, ni gör ett speciellt och fantastiskt arbete för barnen i CYC Shatila och Nahr Al Bared. Dessutom ett stort tack till er och alla vänner där för era uppoffringar och er solidaritet och ert stöd till Gaza och Palestina. Med kärlek och saknar er alla, hoppas vi ses snart igen.
Ibland planerar livet för oss saker som vi tror att vi inte kan göra. Vanligtvis är september en svår månad att hantera allt vi måste göra: 1) börja det nya skolåret, 2) förbereda minneshögtiden för Sabra och Shatila-massakern, 3) förbereda resan till Göteborg.
I år bad jag mina utländska vänner som kommer hit om ursäkt, jag kan inte ta emot dem. Idag skrev jag tillbaka till dem att jag inte reser. Dr Swe i Storbritannien skrev att hon var ledsen att hon inte skulle få träffa mig och önskade mig en lycklig resa till Sverige. Jag svarade henne nu att jag inte längre ska resa. Så jag följer förberedelserna inför minneshögtiden utan stress. Sådant är livet.
Allt gott
Nezika & Abu Moujahed