Vi reste till Libanon i slutet av maj månad för att besöka Abu Moujahed och hans fru Nezika och inte minst för att beklaga sorgen efter dottern Amandas tragiska bortgång. Vi har känt Abu Moujahed sedan vi jobbade i Libanon 1984-1985 och nästan årligen har vi återvänt dit på besök. Arne var med då Nezika födde Amanda 1989.Då föll bomberna över Beirut och intill deras lägenhet. Nu var det mycket ledsamt att uppsöka graven men samtidigt fint att få säga ett farväl till Amanda och lämna några blommor och en ängel.
Det är som om tiden står stilla i Libanon. Det är sig likt att promenera från centrala Beirut genom Sabra till flyktinglägret Shatila. I Sabra passerade vi som vanligt det fd sjukhuset Gaza där flyktingar nu bor under svåra förhållanden. Men livet tutar vidare för palestinierna. Det myllrar av folk på grönsaksmarknaden och trafiken är mycket intensiv med särskilt vespor och mopeder. Här gäller inga trafikregler. Det gäller att se upp. Väl inne i Shatila är det smala gränder, elledningar i massor och många barn som leker. CYC med dess öppna gårdsplan är ett andningshål för barnen som spelar boll och sitter och pratar på de nya bänkarna längs byggnaden. Den lilla trädgården börjar ta sig fint. Två volontärer fungerade som trädgårdsmästare. Abu Moujahed är alltid vänlig mot alla som knackar på kontorsdörren.
Nancy som förestår utbildningen var fullt upptagen med att planera i sin dator. En dag höll barnen på att dansa och och spela hög musik i centret. Det är Nancy som står för den fina utsmyckningen på väggarna i kontoret. Det är hennes hobby vid sidan om jobbet på CYC. Vi besökte förskolan Alma där många barn sjöng och dansade för oss. Där gör Maliki och övrig personal ett mycket fint jobb med barnen. Det var verkligen glädje att se alla barn sjunga och dansa.
Arne och Birgitta i Varberg
