Naqbadagen 1948 högtidlighålls, den bittra orsaken till att vi faddrar, 78 år senare, stöttar Barn och Ungdomscentret CYC i Shatila och Nahr el Bared. Palestinaflyktingarna i Libanon lever i total ovisshet om framtiden. De saknar medborgarskap och finns inte ens med i något lands agenda för så kallade fredssamtal.
Abu Moujahed betonar den pågående tragedin i Libanon i några punkter:
1. Israels bombningar, och ockupation i söder. Motståndet och stor politisk oro.
2. Prishöjningarna, svårast med mat, mediciner och bränsle.
3. Utbildningen – se nedan
4. Hälsoaspekten – bombade/stängda kliniker och sjukhus, mördad vårdpersonal. UNRWA:s kliniker inne i lägren är stängda.
5. Rasismen blommar ut, och ökar splittringen. Kristna (minoriteter) mot muslimer (kanske 70 % av befolkningen), även spänningar mellan sunni och shiah.
Landet ockuperas i söder av Israel, den libanesiska befolkningen fördrivs. Människor plågas av de hotfulla drönarna i luften, av explosioner som får marken att skaka. Flyktingfamiljer från södra Libanon och Beiruts förorter kämpar för att överleva i små tält, i bilar eller under bar himmel i parker och på stränder. De lider av brist på pengar till mat och mediciner, priserna har stigit kraftigt sedan Israels anfall och försök till ockupation. Inget är sig likt, trygghet och förutsägbarhet är förbytta till sin totala motsats. Nära 2 900 döda och 8 500 skadade sedan början av mars.
Landet slits isär av påtryckningar och hot mot ledande politiker. Israel, mördar människor och utplånar byar, städer och infrastruktur i Libanon medan USA ställer krav på de politiska ledarna att avväpna Hizbollah och att Libanon ger upp sitt oberoende av Israel. Det sägs att ett möte mellan Trump och Libanons president Aoun planeras. Det splittrar Libanon och ett nytt inbördeskrig är kanske nära förestående?
Det grymma folkmordet i Gaza fortsätter, våldet mot palestinier på Västbanken eskalerar, illegala bosättare och IDF utför dagligen räder mot byar och städer, inskränker rörelsefriheten, dödar, fängslar och stjäl hem och mark. Det är en sorgens Naqbadag och framtiden ser dyster ut.
Abu Moujahed tänker med oro på framtiden men lever i nuet och ser människors vilja att gå samman och stärka varandra, använda den kapacitet som finns, bekämpa skräcken, vara modiga och därmed bjuda motstånd. I centret handlar det om att vara aktiva. När skolorna, av och till, är stängda på grund av bombningar erbjuder CYC enkel undervisning och ibland bara möjlighet att träffas.
Personalen går hem till familjerna och pratar om varför barnen mår bättre av att samlas några timmar än bara vara hemma och uppleva de vuxnas rädsla. Av dyster erfarenhet (Israel har ju bombat alla typer av skolor och samlingslokaler i Gaza) är föräldrarna rädda att släppa i väg sina barn men många har tänkt om och märker att det gör barnen gott att träffas. När skolorna är öppna är det vanliga läxstödet i gång. Förskolan Alma har många barn, dom är jätteglada över att kunna leka.
Abu Moujaheds fru, Nezika, har börjat ge engelsk-undervisning till personalen och stärka deras pedagogiska färdigheter.
Många ungdomar är också med i det stora nödhjälpsarbetet som personalen utför tillsammans med representanter för flera andra organisationer, NGO. CYC Shatila spelar en stor roll inför distributionen – många kan samlas och planera i lokalerna, varor kan lagras och packas om osv.
I Nahr el Bared är det en lite lugnare situation, men där har ett stort antal nya flyktingfamiljer från flyktingläger i syd slagit sig ner. Abu Moujahed berömmer solidariteten och välviljan att maka ihop sig så att de nya familjerna får det uthärdligt. I lägret har man bl a samlat in skor och kunde skänka nya kläder till internflyktingarnas barn inför Ramadanfesten. CYC i Nahr el Bared har hjälpt till med detta och håller de vanliga aktiviteterna i centret igång.
Kommande helg högtidlighåller man Naqbadagen i lägren på olika vis.
När det gäller utbildningen så kämpar CYC och alla NGO:s för att skolor ska hållas öppna, åtminstone deltid. Just nu är många skolor i gång men det är uppenbart att en generation barn växer upp med många brister i grundläggande undervisning, inklusive totalt missad skolgång, på grund av alla dessa omständigheter som råder.
Vi i stiftelsen skickade ner 14 000 dollar i januari och nu ska vi skicka lika mycket till. Tack för alla insamlade medel! Pengarna används till löner och till aktiviteter för barnen. I sommar hoppas de kunna anordna de vanliga sommarveckorna. Skulle det bli fred blir det utflykter och ut i naturen. Men alternativet finns också, att göra allt som står i deras makt för att ge barnen distraktion, lek, utveckling och möjlighet att skratta tillsammans.
Abu Moujahed berättade att alla har utvecklat en dråpligare humor, skrattar mycket, och att personalen ringer till varandra som pepp och stöd under jobbiga nätter med bombningar.