I oktober var vi på besök hos Barn- och Ungdomscentret i Shatila. Vi reste runt till de palestinska flyktinglägren i Libanon med en grupp huvudsakligen läkare och sköterskor, som på sjuttiotalet arbetade på den palestinska befrielserörelsens sjukvårdskliniker. Vi tillbringade två dagar i Shatila och på CYC. Vi kommer snart att återkomma med våra intryck. Men först några berättelser från några av de övriga resenärerna, alla faddrar.Först ut Lars Englund från Falun:
19-29 oktober 2019 var vi 18 personer som gjorde en resa till Libanon. Vi var mest folk som genom åren jobbat inom sjukvården i olika palestinska flyktingläger men också andra som varit aktiva med palestinasolidaritet och särskilt de som jobbat med stöd till barn- och ungdomscentret i Shatila. Vi besökta sammanlagt 9 olika flyktingläger och för en del av oss var det härliga återseenden av människor vi jobbat med eller träffat förut.
Att det samtidigt var folkliga demonstrationer med vägspärrar gjorde resandet lite krångligare men stämningen var ändå god och bland alla protesterande människor på gatorna var familjer och unga kvinnor ett dominerande inslag. Alla de libanesiska flaggorna i rött och vitt, mat att köpa, musik och dans samt en mänsklig kedja som var 17 mil lång gav ytterligare ett mänskligt ansikte åt upproret.
Jag har i slutet av 1970-talet jobbat som läkare på en klinik i lägret Rashiedie i södra Libanon, strax utanför staden Sour (Tyr). Jag hade tidigare besökt några av lägren men aldrig varit i lägret Shatila i södra Beirut. Jag minns däremot hemska fotografier på dödade människor liggande i gränderna efter de massakrer som kristen högermilis med Israels stöd genomförde här 1982.
Att komma in i Shatila nu var omtumlande. Även om det var fina grönsaksstånd och leende försäljare som vi mötte först slogs vi snart av trångboddheten, fattigdomen, sysslolösheten lukten och smutsen. De bostäder i 1-2 våningar som byggts när lägret grundades var nu påbyggda i 5-6 våningar av skrangliga och tätt belägna konstruktioner i betongblock av det slag som i Sverige kallas ”gråsuggor”. Dagsljuset nådde inte ner till marken längre och så gott som varje öppen yta var bebyggd. Mellan husen hängde nystan av provisoriskt anlagda elledningar blandade med vattenrör i plast, avloppsrör och ledningar för datatrafik.
Människor som rörde sig på gatorna i lägret var vänligt nyfikna men det var nedslående att se de många sysslolösa männen sitta utanför serveringar och affärer och alla barn som inte verkade ha någonstans att gå. Palestinierna i lägret får inte annat än undantagsvis arbeta i Libanon. Familjerna får ett visst stöd från den speciella FN-organisation för de fördrivna palestinierna, UNRWA och i de flesta familjer finns det någon som jobbar i ett rikt land och kan skicka hem pengar. De många palestinier och fattiga syrier som flytt undan kriget i Syrien har bidragit till fattigdomen och nöden.
Efter en vindlande promenad på smala gränder kom gruppen fram till ett litet torg, en öppen plats där solljuset faktisktnådde ner. Vi fick gå upp en trappa i det hus som för er faddrar säkert är välbekant – Shatila Children and Youth center (CYC). Vi möttes av en leende Abu Mujahed som sa ”Welcome to the paradise ofShatila”. Och det var det verkligen. Vilken kontrast! Här var det rena, ljusa och färgglada rum och i en byggnad intill fick vi möta alla glada barn och deras lärare.
Vi mötte de åldersindelade småbarnsgrupperna som hette Rabbit och Butterfly. I den första var barnen blyga inför den stora gruppen men de satt fint ordnade kring de små borden på sina egna färgglada stolar och i sina små ”uniformer”. De kunde hälsa oss på engelska. På Butterfly sjöng de den sång om en fjäril de lärt sig. De jobbade väldigt konkret med oliver. De fick pressa sönder dem med en mortelstöt, lukta på det som kom ut och se på ett papper att det var fett och oljigt.
I nästa grupp med lite större barn var det engelskundervisning utifrån teckningar och orden Apple, Arm och Ant. Stolta barn fick gå fram och demonstrera sina kunskaper. Det blev inte alltid rätt men vi besökande fick å andra sidan lära oss vad äpple heter på arabiska. Och det har jag redan glömt igen. På väggen stod det ”Friends are flowers in the garden of Life”.
Efter den fortsatta rundvisningen där också ”vandrarhemmet” med sina fina rum och trevliga internationella gäster ingick,fick vi smaka på god arabisk mat som de lite större barnen hade lagat. Efteråt blev det härlig underhållning med ungdomar och lite större barn som dansade med egenhändigt koreograferade rytmiska steg. Sedan tog Muhammed med oss till fotbollsträning på den för några timmar hyrda konstgräsplanen. Både pojkar och flickor tränade och spelade av hjärtans lust.
Jag har i många år varit stolt månatlig givare till CYC men att få se detta ljus i mörkret på plats var en härlig och omtumlande upplevelse. Jag ska höja mitt bidrag med en hundralapp för nu vet jag att det går till en verkligt fin sak som ger palestinska barn en tryggare start i livet än de skulle fått annars.
Lars Englund, allmänläkare i Falun-Borlänge