Brev från Abu Moujahed
23 september 2020
Abu Moujahed och jag hade ett telefonsamtal häromdagen. Ett samtal som oroade mig så jag bad honom skriva ner lite om läget. Situationen i Libanon är verkligen katastrofal på alla sätt – politiskt, ekonomiskt, socialt, medicinskt, klimatmässigt ja ur alla synvinklar. Sedan vårt samtal har även den nyss tillsatte premiärministern sagt adjö och lämnat problemen bakom sig. Priserna och arbetslösheten stiger. En del unga män dränker sig i Medelhavet och andra försöker sälja det dom har och lämna landet i små båtar för att ta sig till Cypern. Alla kommer inte fram. Hopplöshet och hunger breder ut sig. De fattiga drabbas mycket hårt, barnen mest.
I flyktinglägren har palestinier sedan generationer, i drygt 7 decennier, lärt sig att dela på låg standard, att göra något av väldigt lite. Inte kunna äga en bostad, rösta i val eller ens bära ett pass, de saknar medborgerliga rättigheter. Sedan PLO´s styrkor drevs ut ur landet 1982, har de inget skydd mot våld och nu allt svårare att skapa ett drägligt liv. Deklarationerna om barns och vuxnas rättigheter är, för dem, endast vackert skrivna paragrafer. De är inte medräknade i någon fredsplan och hyser ett allt svagare hopp om att något positivt ska komma.
UNRWA har stängt sina skolor sedan förra hösten, då den libanesiska revolutionen medförde total nedstängning av undervisning. Sedan kom Corona. I Shatila- och i Nahr el Bared-lägren finns ändå CYC, som alltid har anställt lärare för att ge barnen läxstöd. För närvarande är båda centren tyvärr stängda på grund av Covid -19. Personalen planerade för undervisning men hann inte starta klasserna. Efter att ha kommit överens med föräldrarna erbjöds barnen att delta i små grupper med hänsyn tagen till smittorisken. Även barnen på KG (KG=Kindergarten) skulle få komma men till halverade grupper. Småbarnsföräldrarna ville dock ”normalisera” och önskade att fler barn skulle få komma. De förlitar sig på CYCs personal, men personalen stod emot deras förhoppningar med hänvisning till smittorisken. (När det kommer till barn över 10 år är föräldrarna mer restriktiva med att låta dem gå till klassrum). Just när allt skulle komma igång vände Corona sitt ansikte mot lägren. Smittan sprids nu snabbare och alla planer står för närvarande på vänt.
I Nahr el Bared har kvarvarande personal i uppgift att delta i planeringsmöten som pågår med olika NGOer och UNRWA-skolors ledningsgrupper. Det diskuteras nu varannan-vecka-undervisning i skolan och den andra veckan på distans. I Shatila följer man noga dessa samtal och Malake deltar på möten.
Abu Mouahed är i centret dagligen men barnen får inte komma in och leka. Ibland är de med Abu Moujahed i den lilla trädgården och vattnar träden och grönsakerna som han har satt där i sommar.Trots att landet saknar regering så finns det vissa allmänna Covid -19regler, de libanesiska skolorna är stängda, och CYC vill göra rätt naturligtvis. Svårt är det att se barnens längtan efter sitt gamla liv, berättade Abu M i telefon.
CYCs ledningskommitté hade möte den 12 september. Då diskuterades personalfrågor. Nya lärare behöver rekryteras och kraven på dem måste ställas högt. De bör även erbjudas fortbildning i det arbetssätt man bedriver i CYC. Centren är ju inga skolor men man kämpar hårt för att barnens utbildningsglapp ska bli så litet som möjligt. Lärare med erfarenhet efterfrågas, lärare som förstår barnens förutsättningar i lägret. De behöver klara av att och undervisa i krisens tid, med arbetslösheten, fattigdomen och pandemin och ändå ha energi för barnen. Inte lätt minsann!
Till detta behövs naturligtvis pengar. Kommittén har räknat ut att från den 1 september i år till den 31 augusti 2021 behövs drygt 90 000 dollar. CYCs inkomster från vår stiftelse blir i år (2020) 280 000 kr, tack vare alla generösa faddrar. I början av 2021 planerar vi att, som vi brukar, skicka 140 000 kr (vårt årliga grundbidrag). Banken betalar inte ut allt nu i krisens tid, det hamnar på kontot tills vidare. Men de betalar ut 50 000 kr åt gången som vi benämner ”akut Coronastöd”.
Det finns andra som också bidrar till CYC. Ett exempel är en organisation i Italien ”Council of Churchs in Valdés” som hoppas kunna ge en större summa till de båda KGs verksamhet. En annan är CYCs eget vandrarhem som åter börjar få gäster från när och fjärran.
Men CYC behöver också underhålla sina byggnader, speciellt i Shatila, och köpa fortbildning till personalen för att möta den nya situationens krav. Barnen ska få undervisning, ta igen förlorad skolgång, och det blir tyvärr mindre av lekar, utflykter, sommarläger, kultur etc. i spåren av arbetslöshet och inte minst Covid -19.
Abu Moujahed är otroligt tacksam för att det finns så många här i Sverige som vill bidra till verksamheten och skickar stora mängder varmaste tack från barnen och personalen i CYC Shatila och i Nahr el Bared.
Vi i insamlingsstiftelsen har inte kunnat organisera det årliga öppna faddermötet i Göteborg eftersom resor inte varit tillåtna på grund av Covid -19 och ingen från CYC har kunnat komma hit. Abu Moujahed saknar mycket att träffa faddrar, vänner, prata på möten och springa Fredsloppet. Det brukar fungera som en årlig energiinjektion för honom. ”It is pity”, säger han om att inte ha kunnat vara här.
Vi fortsätter att informera via hemsidan (faddershatila.se), facebook och mail.
Frågan om Palestinas flyktingar måste belysas och lösas. De är flera hundratusen i Libanon som väntar, sedan 1948, på att återvända till sitt land.
I krisens Libanon far de mycket illa, särskilt barnen.
Fadderstyrelsen
/Eva