Bästa faddrar
Jag befann mig på resa i Portugal mellan den 2 och 18 oktober, tillsammans med Nestor och två vänner, tillika faddrar. Vi hade planerat resan sedan länge, som tur var. Förflyttade oss med tåg mellan vackra platser i ett sommarvarmt klimat när vi överraskades av nyheterna i våra telefoner om en utbrytning från Gaza, om våldsamt dödande av människor i israeliska samhällen och militärbaser, om Hamas gisslantagande av hundratals israeler och de israeliska bombmattorna som fälldes över en oskyddad palestinsk befolkning i sina hem, skolor och sjukhus. Min kropp och själ påmindes om hur det var, sommaren 1976 i Tal El-Zaatar, när vi var belägrade och de libanesiska falangisternas och de syriska arméförbandens missiler, granater av olika kaliber, sprängdes mitt ibland oss. Skräcken och sorgen trängde sig på. Krigets fasor lämnar en aldrig. Men alla är vi berörda oavsett erfarenhet.
Nu är det den 28 november och stillestånd råder efter att minst 13 000 palestinier, varav hälften barn, brutalt har dödats av den israeliska armén. De skadade är flera tiotusentals, skador på kroppen och i själen.
Ett antal ur gisslan utväxlas nu mot ett antal palestinska barn och kvinnor som suttit i israeliska fängelser. Närmaste framtiden är synnerligen oviss.
Människor runtom i världen känner oro, ilska, sorg och skam över det israeliska urskillningslösa och fasansfulla kriget, folkmordet, som med stöd från nästan samtliga av västvärldens politiska ledare har fått pågå i 40 dagar. Enorma demonstrationer, manifestationer, möten, filmvisningar, debatter med mera förekommer i stora delar av världen, med krav på att kriget ska stoppas. Där är vi väl alla med på ett eller annat sätt och ställer krav på våra ledare. (Här i Göteborg har vi kallats för gaphalsar och terrorromantiker av vår statsminister).
Vi har haft kontakt med Abu Moujahed av och till under denna förfärande tid. Han skrev tidigt, i ett mejl, att människor i Libanon följer utvecklingen med stark oro, utifrån sina olika perspektiv. Om Shatila skrev han: ”I går tog sig alla lägrets invånare ut på gatorna klockan tre på morgonen efter att information gått ut från moskéerna att Gaza utsätts för enorma bombattacker. Israeliska raketer exploderar överallt i Gaza. Människor stannade ute ända till morgonen. Klockan 13.00 hade vi en sit-in på UNRWA:s huvudkontor i Beirut. Människor kom från alla läger i Beirut och Saida. Jag var en av tre talare.”
Vidare:
”Vi pratar med människor från Khan Younis i Gaza. De säger: vi ska alla dö. Inget vatten, ingen medicin, ingenstans att gömma sig, ingen säker plats…
I Libanon finns indikationer på att vi kommer att möta den stora konfrontationen. Situationen i söder visar att båda sidor evakuerar invånarna till säkrare platser längre bort från gränsen. Konfrontationerna och operationerna ökar för varje dag. Vad som än händer har vi inget val, annat än att kämpa.”
”Palestinier”, berättade han senare i ett telefonsamtaL, ”avvaktade talet från Hizbollaledaren Nasrallah med en blandning av hopp och bävan. Skulle Hizbollah bidra till att avleda IDF’s våldsamma angreppskrig mot Gaza genom utökade raketanfall mot norra Israel från södra Libanon? Skulle det i så fall leda till ett storkrig i Libanon och i hela området?
Vi vet nu att Hizbollah inte utökade missilangreppen och att IDF intensifierade bombningarna mot Gaza och skickade in trupper inuti tanks. Det ledde till en påtvingad evakuering av Gazabor från norr till söder och en allt intensivare bombning av sjukhus, offentliga byggnader och bostäder. Dödstalen ökade snabbt. Inlagda patienter och familjer som sökte skydd dödades i hundratals eller förlorade sina liv bland nedrasade husmassor. Vi vet inget om hur alternativet, ett flerfrontskrig, hade varit men vi vet att Gazas befolkning har betalat ett förfärligt, ohyggligt pris redan. Och det har visat sig att de intensifierade bombningarna inte förde Israel till vare sig Hamas högkvarter eller till de gisslan som togs den 7 oktober.
Stiftelsens arbete för CYC stannade upp efter Fredsloppet, faddermötet och besöket i Hammarkulleskolan i Göteborg, utan Abu M. (Information finns på vår hemsida faddershatila.se). Först behövde vi lite vila, sedan började kriget och det tog vår tid i anspråk. Nu har vi i alla fall haft ett styrelsemöte, efter ett långt telefonsamtal med Abu Moujahed häromdagen.
Så här är det just nu:
För några dagar sedan hade ledningsgruppen för CYC årsmöte. ”Vi var drygt 30 personer, libaneser och palestinier, varav många varit med i CYC:s aktiviteter under sin uppväxt. Vi diskuterade först det allvarliga läget i Gaza/Palestina och sedan måluppfyllelsen i CYC:s pedagogiska, medvetandehöjande och kapacitetsbyggande arbetsprogram under året som gått, liksom den ekonomiska rapporten”, berättade han. Vi valde också den nya styrelsen på 7 personer.
Det finns en mer detaljerad redogörelse med fler bilder finns på cycshatila.org (efter den arabiska texten kommer den engelska översättningen).
Här påpekas tre saker Abu Moujahed tog upp i telefonsamtalet:
- CYC hade föresatt sig att högtidlighålla de palestinska historiska minnesdagarna och högtiderna, något man lyckats med på ett bra sätt under 2023.
- Man lyckades också att ge fortsatt stöd till de mest utsatta familjerna, 50 i -Nahr El Bared och 69 i Shatila. Mat, hygien-kit och utrustning till barnens skolgång lämnades ut. Några fick ett visst finansiellt stöd.
- Det har varit problematiskt med barnens skolgång och hur CYC kan hjälpa till där. Skolsituationen i Libanon är fortsatt usel.
De privata skolorna fungerar för det mesta men där finns ju inte barnen vi vill stödja.
De offentliga skolorna är inte i gång. Skolsystemet har kollapsat, det finns inte pengar till lärarlöner som är acceptabla.
UNRWA-skolorna fungerar men med låg budget och kvalitet. Den tidigare förträffliga läxhjälpen i CYC till barnen i UNRWA-skolorna haltar. UNRWA ser CYC som en hjälpaktör, men antalet så kallade ”drop-out” -barn är mycket stort och ökar. Barnen hoppar av skolan för att de inte hänger med och för att de behöver börja jobba.
Barn samlar burkar, pappkartonger och plast för att sälja och kommer inte till skolan. Många är hantlangare i verkstäder och på byggen. En del går den kriminella banan.
Det samlas alltid barn på den öppna platsen utanför centret. CYC försöker nå dem och bedriver ”Protection studies” med Nancy som ansvarig. Det handlar om lektioner i arabiska, engelska och matematik och ges till de barn som inte har tillgång till någon skolutbildning, särskilt syriska barn.
De fattigas barn får inte den chans de har rätt till – allas barns rätt till utbildning. ”They are at risk”, säger Abu M.
Tidigare utgjorde stiftelsens ekonomiska stöd en del av lärarlönerna till läxhjälpen liksom möjligheten för barnen att få bra fritids-sysselsättning i centrets lokaler. Numera får CYC mindre stöd från stora organisationer och våra pengar är en stomme i allt som organiseras, från tillfällig akut-hjälp och stödinsatser till att ge fler barn fina och roliga dagar i samband med sommarlovet eller en högtid.
Men ett nytt och roligt initiativ som också kräver pengar är ”arts”. CYC har under året haft besök av både konstnärer och pedagoger som lärt ut tekniker för att barnen ska kunna skapa fina bilder. Lärarna fortsätter att arbeta med ”arts”, mycket värdefullt och kan förhoppningsvis utvecklas mer.
Kindergarten är också i god funktion och vårt stöd går även till lärare och verksamhet där. Det kommer fina små filmer från KGs pedagogiska insatser för förskolebarnen. Ett mycket bra arbete som Malake och hennes kollegor brinner för. Man kan gå in på Facebook, Kindergarten Alma och hitta bilder från deras arbete.
I dag, på den internationella dagen i solidaritet med Palestina ordnas ett evenemang i CYC för att minnas de döda och för att stödja alla barn som lever i krigets Gaza.
Inom kort ska de lokala ledar-kommittéerna i Nahr El Bared och Shatila planera för det kommande året.
Vi får återkomma när vi vet mer om hur de tänker om framtiden.
Just nu hoppas vi alla på en möjlig väg framåt för Gaza och för hela det palestinska folket.
Leve Palestina!
Eva, Kickan, Peter, Lotta och Néstor
