Tisdagen den 4e februari (2014) inbjöds faddrar och det vi kallar ”sympatisörer” till Shatilas barn- och ungdomscentrum (CYC) att lyssna på Arne Malmgren och Birgitta Elfström.
Arne och Birgitta var nere i Libanon, flera veckor, i december 2013. De bodde i CYC´s Vandrarhem (kostar 12-15 dollar/natt) i Shatila, tillbringade mycket tid i centret men reste också omkring lite, även till Nahr el Bared.
Arne och Birgitta är de svenskar som bäst känner till CYC och Shatila, de har rest dit under 30 års tid. Första gången reste de med Rädda Barnen, det var 1984. Flyktinglägret hade då existerat sedan den palestinska naqban (katastrofen) 1948. 1994 besökte de Shatila med en grupp där bl a Britta Pettersson ingick. Britta rördes om av det hon såg och tog fasta på Abu Mujaheds (AM som fortfarande är ledare för CYC) ord ”vi behöver hjälp här”. 2 år hade passerat sedan massakern i Sabra och Shatila. Barn och ungdomar for mycket illa. De växte upp runt en massgrav i det trånga flyktinglägret och med föräldrarnas svåra trauman efter belägringen och falangisternas slakt på ungefär 1000 civila i olika åldrar, under den israeliska arméns beskydd.
Abu Mujahed kom som flykting till Libanon som helt nyfödd. Han har flyktingskapet i sin personliga historia. Han utbildade sig till socialarbetare och har varit aktiv i politiken hela livet. Han kämpade för att barnen skulle få en drägligare tillvaro för att härda ut i vardagen och återfå hopp om en bättre framtid. Idéer växte fram. Britta initierade kontakten mellan Shatilas ungdomar, Rädda Barnen och Palestinaaktivister härhemma. Med individers och organisationers hjälp (i Libanon framför allt men även här)kunde Children and Youth Center (CYC) invigas år 1997. En byggnad mellan husen i Shatila och med en lekyta framför. De unga fick sin mötesplats, sin fritidsgård. De startade med olika viktiga workshops om deras utsatthet, aktiviteter för att hjälpa till med skolarbetet och för att ha roligt. På den vägen fortsätter CYC sin existens än i dag. Child to child method (barn och unga lär sig att tala inför varandra, leda aktiviteter, hjälpa de som inte kan lika mycket osv) och FN-konventionen om barnets rättigheter är rättesnören, jämlikhet mellan könen ett absolut måste.
I mars år 2000 registrerades Insamlingsstiftelsen Shatilas Barn och Ungdomscentrum vid Länsstyrelsen i Västra Götaland, med syfte att:
Ge stöd till Children and Youth Center i det palestinska flyktinglägret Shatila i Beirut
Sprida information om och skapa debatt kring de palestinska flyktingarna i Libanon, i synnerhet vad det gäller barns och ungdomars livsvillkor
Fadderverksamheten, där var och en bidrar med ett månatligt belopp, och en summa skickas vid ett eller ett par tillfällen under året till centrets verksamhet har vid det här laget bidragit med ca 1,5 miljon kronor, tack vare alla som bidrar regelbundet. En ovärderlig post i centrets årliga budget. Ett stöd till lärarlöner, biblioteksverksamheten, utflykter, sommarläger och nu sedan den stora flyktingvågen från Syrien skapat stora behov har centrets ungdomar deltagit aktivt i utdelandet av nödhjälp t ex. Utförligare redovisning kommer i den årliga verksamhetsberättelsen
Informationsspridningen sker genom mötesverksamhet, filmaftnar med debatt, utställningar etc.
Vi tog därför tacksamt emot att Arne och Birgitta ville berätta om sin resa. De visade bilder och berättade intressant och levande om vad de såg.
Här följer en sammanfattning, en del av allt vi fick veta:
Det bor 41/5 miljoner människor i Libanon, ca 400 000 palestinska flyktingar inräknat. Det senaste året har ungefär 1 million syriska flyktingar tillkommit. Såväl syrier som palestinier (som levt där sedan 1948). Många flyktingar bor nu i de krigsskadade husen sedan Libanons inbördeskrig (1975 – 1990), de byggnader som ingen har renoverat. Där har det trasiga lappats över av bräder, plåt och tygtrasor, där lever barnfamiljer bland ruiner. Tiggare har blivit en vanlig syn, något helt nytt i Beirut. Kvinnor med barn, som sitter på trottoarerna och ber om mat och pengar. Det finns fortfarande otroligt rika människor som susar fram i sina lyxbilar och lever i sina bostäder de köpt för hundratals millioner dollar. Närheten mellan de rika och de fattiga är geografiskt oerhört liten. Alla kan se allt, alla vill inte se.
I Downtown (Beiruts Gamla Stan) bombades allt sönder och samman under inbördeskriget. Under de senaste 10-15 åren har en omfattande lyxrenovering pågått. Dyra krogar och butiker av yppersta märke växte fram i området. De välbesuttna fick sina kvarter att strosa i. I dag syns fortfarande folk med pengar där, men väldigt mycket har stängts ner. De rika har sökt sina vattenhål på andra håll, troligen utomlands. Stan är fylld av flyktingar. De stängda lyxkvarteren är inte för dem, men det är trångt i stan och fattiga och bostadslösa människor finns överallt. I Sabra och Shatila är det överfullt. Marknaden i Sabra är fylld av försäljare och nya flyktingar. Enkla vagnar med frukt, grönsaker och billiga saker till försäljning står tätt tätt, även begagnade kläder, import från Europa, är en marknadsvara. Några bor i röran, några tigger, några stjäl av det som ev. ramlar ner på gatan. Vi såg bl. a en bild på en tovig, tilltufsad liten pojke som konkade iväg med en frigolitkartong – kanske ett värmande skydd i den kalla vinternatten? Han blev jagad av en vuxen som inte kunde avvara sin låda – kanske behövde han den till sitt eget barn? Svårt att veta, men hela miljön i marknadsområdet är osund för alla barn, men barnen är många och får klara sin överlevnad så gott det går, även om föräldrarna gör vad de kan för att skydda dem. Det har gått helt överstyr. Libanons regering lyfter inte ett finger för att hjälpa de utsatta!!! Vi talar ändå om flyktingar och familjer med trauman från ett ohyggligt grymt krig.
Huvudgatan i Shatila är numera också ett myller av människor. Det var redan trångt i Shatila tidigare, 18 000 människor på en kvadratkilometer stor yta. Nu lever 24 – 25 000 personer i lägret och de bor liksom överallt. De hittar en del mat i de stora sophögarna som aldrig tas bort. Renhållningen i lägret, en uppgift för FN-organet UNRWA, verkar ha kollapsat. I sådana sophögar finns det också råttor och många andra risker för de som letar där. Infektioner, vassa föremål.. ja ni förstår.
Barnen som går i skola, för det finns skola, och väldigt många går dit, studerar i skift. Det är inget nytt för Shatilas flyktingbefolkning sedan tidigare. Det nya är att skolsalarna inte längre rymmer bänkar. De har plockats bort för att fler barn ska få plats. Barnen måste bära sina böcker i ryggsäckar hela tiden. De har fått ryggproblem av den tunga bördan.
Vattnet i Shatila har länge varit ett problem. Beirut är genomborrat av alla entreprenörer som anlitats av privata husägare och kvarter. Man är nere på nära 300 m djup för att finna färskvatten, men det som kommer upp har en, stigande, halt av saltvatten från Medelhavet. Saltat vatten går att använda i hushållet, men det förstör rören och det går inte att dricka. Dricksvatten måste köpas och hur ska pengarna prioriteras i barnrika familjer? Vattenbristen är jätteproblem i sig.
Vad gör man då i centret? Arne och Birgitta visade bilder från lekar på utegården, pysselstunder i biblioteket och en rolig dag då gästande clowner roade barn och ungdomar. Ett stort arbete läggs också ner på att ordna lässtöd, hjälpa barnen att klara skolan, få ner antalet s k ”drop-outs”. Att hjälpa barnen från Syrien kräver lite annorlunda kunskaper, de har en annan läroplan och läser t ex matte på arabiska, inte engelska som i Libanon. Att umgås, alla barn utan urskillning p gr av ursprung, är ett andningshål som är mycket viktigt Att komma till ett ställe där goda ledare finns och vuxna som skapar en barnvänlig atmosfär är en fantastisk trygghet när trångboddhet, arbetslöshet och dagliga svårigheter för familjerna ”suger”.
Arne och Birgitta fick, med Abu Mujahed´s hjälp, ordnat med inresetillstånd till Nahr el Bared – flyktinglägret utanför Tripoli, som sargades så svårt av libanesiska armén för 6 år sedan. CYC har byggt upp ett fint center även där. Vi fick se några foton från deras lekmiljö. Massor av barn, glada och lekande på ganska stora ytor. Några bilder visade hur barnen tas på utflykt. De åker i hyrda minibussar – inte varje barn på sin åkkudde och i säkerhetsbälte – men de kommer ut i naturen och får springa på öppna ytor. I Nahr el Bared byggs det upp en del 4-vånings-hus, ljusa och luftiga till de familjer som hör till lägret. Det finns till och med ett hus som byggs för familjer som drevs bort från Tel al Zaatar 1976. Fortfarande finns rester kvar av det totalförstörda området, men så sakteliga återkommer livet till det flyktingläger-normala, med ett stort inslag av syriska flyktingar även där. Flyktinglägret Nahr el Bared. Liksom alla läger i Libanon, arrenderas av en markägare. FN betalar arrendet, detta har pågått sedan palestinierna fördrevs från sitt hemland, och man undrar hur länge världen ska tiga still om denna – världens längsta – flyktingtillvaro i exil. Ett liv utan medborgerliga rättigheter, utan medborgarskap, i en evig? väntan på hemlandet Palestina. Vad gör det med människor? Oss och dem?
För att klara livhanken tvingas några till prostitution numera. Droger, vald, kriminalitet har gjort sitt intrång i Shatila. Osämja uppstår snabbt och med vapen i omlopp så kan hemska saker snabbt hända, i barnens åsyn. Nu t ex kan krigets motsättningar i Syrien bli en tändande gnista i Libanon – är du för el Assad? Eller emot? Makten finns långt borta, den som är maktlös över minsta lilla stund av sin dag. kan lätt dras in i en pseudo motsättning, dö för den – eller döda, och dra med andra i olyckan. Barnen tittar på!
Libanon tar inget ansvar.
Vad gör världen?
Fadderskapet gör skillnad för de unga i CYC. Det intygade Arne och Birgitta med en hälsning därifrån: ”De säger ofta att det är en trygghet och styrka att ha en hel grupp människor som känner till deras problem och som ger stöd”.
Arne och Birgitta anordnar regelbundet gruppresor till både Palestina och Libanon, om du själv vill veta mer.
De kommer gärna och berättar om du har möjlighet att anordna ett möte.